Till att börja med vill jag reda ut några småsaker jag fått kommentarer om (inte här, utan på annat håll) angående mitt senaste inlägg. Att jag böjer ner blicken, och hela huvudet, mot golvet efter att jag hälsat på någon har inte alls att göra med att jag inte vill prata med den personen. Situationerna jag pratar om är situationer då ett samtal inte är aktuellt, och det är inte alls på ett sådant sätt jag böjer ner blicken. Vid dessa tillfällen kan jag har sökt ögonkontakt med personen för att jag velat hälsa, jag ler stort, hälsar glatt, och då huvudet försvinner ner i marken sitter leendet fortfarande kvar, äkta såklart. Sättet jag böjer ner huvudet och blicken på är snarare blygt, generat, underlägset. Dock kanske detta är något som nästan alla gör? Jag kanske inte är ensam om det?

Jaja, i vilket fall. Min eftermiddag har hetat Emelie och varit supermysig. Vi hade planerat att gå och palla plommon från spökhuset, den här gången efter mörkrets fall för att slippa den harklande grannen. Efter att ha suttit länge och väl vid mitt köksbord, i mitt fall ätit tre bitar varm smörgåstårta, och pratat om liv och död och allt där emellan ihop med min familj, och efter att ha konstaterat att vi skulle tycka om att se både idol och debatt på TV, beslöt vi dock att strunta i vår pallarpromenad och mysa vidare istället. Jag och mina föräldrar frambringade nog några skratt hos vår gäst med all vår inlevelse i debatten, men jag kan inte låta bli att bli engagerad och även irriterad när jag lyssnar på dem. Jag står helt klart fast vid vad jag tidigare sagt, min röst blir blå!

Emelie har ingen aning om hur toppen hon är och hur bra hon får mig att må! Tonvis av kärlek till henne! <3

Gonatt gott folk, sussa sött!