Mina vänner! Det har blivit dags för mig att informera er om en bloggflytt! Jag överger blogg.se och förflyttar mig istället till WordPress, tror jag kommer trivas bättre där, vi får väl se.
Adressen till min nya blogg: moacestmoi.wordpress.com

Bloggen här på blogg.se kommer att ligga kvar, även om alla inlägg förflyttats till nya bloggen. Tyvärr har bloggen här tvingats förfalla något i och med förflyttningen av inlägg, och tyvärr har de gamla inläggen på den nya bloggen en del brister, men det får vi helt enkelt leva med, de får komplettera varandra!

Tror det var allt jag hade att säga för nu, så hoppas ni trivs på nya bloggen! Puss!

Nu mina kära vänner, tänkte jag att jag såhär efter drygt en månads heltidsanställning med 8-17 jobb, skulle köra en liten arbete vs. skola, fördelar och nackdelar, vilket är egentligen att föredra?

Vi kör på en liten kategorisering!

• Först, arbetsbörda. Den kampen måste jag nog säga att jobbet vinner. Skolan, som jag upplevde den, ställer sjukt höga krav på prestation, ger en ständig oro, hur ska jag hinna med allt, hur ska jag lyckas? Det var sjukt mycket att göra jämt och man fick inte lämna det efter sig när man slutade för dagen utan var tvungen att ta med allt arbete hem, ett STORT minus. Visst kan det vara mycket att göra på jobbet också och allt är inte alltid det roligaste, men man står helt klart ut! Dessutom blir kvällarna fria från arbete när man väl slutat.
• Nästa, tider. Ja, här vinner nog faktiskt skolan. Lite mer varierade tider, inte alltid lika långa dagar, sällan man gick ända till fem. Dessutom underbara sovmorgnar någon gång i veckan! Periodvis riktigt soft schema, japp, här vinner skolan, och då hade jag ändå ett pisskasst schema.
• Socialt umgänge. Jag trivs jättebra på mitt jobb, det vill jag klargöra, jag trivs med kollegorna och har roligt om dagarna, men nog saknar jag kompisarna... Saknar umgänget med folk i min egen ålder, det behövs det också ibland, även om variation förnöjer. Att alltid har kompisarna nära till hands när man vill skvallra eller skratta är ett STORT plus till skolan, som även tar hem den här kampen. Dock har ju somliga de jämnåriga kompisarna på arbetsplatsen också, och då är det ju skillnad.
• Mat. Ja, mat ska räknas in, den är en viktig del av mitt liv, men denna är en liten kluring. Jag inser nu vilken lyx det var att få äta gratis på skolan varje dag, även om summan jag nu får betala för att få äta där inte är så hög så var det självklart billigare när det var gratis. Å andra sidan är det ju faktiskt väldigt mycket vuxenpoäng att ha med sig matlåda till jobbet, eller ha lunchkupong till skolans matsal. Dessutom är det roligt att äta där utan att vara elev, haha, de stackarna pluggar fortfarande! Oavgjord match.
• Så sista (som jag kan komma på just nu) och kanske avgörande faktorn, inkomst. Ja, att ha gått från fjuttiga 1050 kronor i månaden (plus små slantar man lyckades dra in här och var tack var extrajobb) till nästan 20'000 kronor i månaden (dock före skatt) känns ju helt okej. Nej, mer än okej! Det känns fantastiskt bra, att kunna spara massa pengar varje månad till saker jag vill göra i livet, och samtidigt ha pengar att röra mig med, jooooodå, här vinner arbetslivet överlägset!

Okej, så efter min lilla redogörelse är det alltså oavgjort. Fast nej, för efter tolv år begravd av skolarbete i skolbänken väger faktiskt de fördelar som finns med arbetslivet tyngre än de positiva bitarna med skolan.
Alltså, min slutsats, jag föredrar arbetslivet! Åtminstone i dagens läge =)


Jag och jobbet!

Imorgon tar jag bussen till Stockholm och kusin Mia med familj! Det blir bra det. Puss och gonatt människor!

Till att börja med vill jag reda ut några småsaker jag fått kommentarer om (inte här, utan på annat håll) angående mitt senaste inlägg. Att jag böjer ner blicken, och hela huvudet, mot golvet efter att jag hälsat på någon har inte alls att göra med att jag inte vill prata med den personen. Situationerna jag pratar om är situationer då ett samtal inte är aktuellt, och det är inte alls på ett sådant sätt jag böjer ner blicken. Vid dessa tillfällen kan jag har sökt ögonkontakt med personen för att jag velat hälsa, jag ler stort, hälsar glatt, och då huvudet försvinner ner i marken sitter leendet fortfarande kvar, äkta såklart. Sättet jag böjer ner huvudet och blicken på är snarare blygt, generat, underlägset. Dock kanske detta är något som nästan alla gör? Jag kanske inte är ensam om det?

Jaja, i vilket fall. Min eftermiddag har hetat Emelie och varit supermysig. Vi hade planerat att gå och palla plommon från spökhuset, den här gången efter mörkrets fall för att slippa den harklande grannen. Efter att ha suttit länge och väl vid mitt köksbord, i mitt fall ätit tre bitar varm smörgåstårta, och pratat om liv och död och allt där emellan ihop med min familj, och efter att ha konstaterat att vi skulle tycka om att se både idol och debatt på TV, beslöt vi dock att strunta i vår pallarpromenad och mysa vidare istället. Jag och mina föräldrar frambringade nog några skratt hos vår gäst med all vår inlevelse i debatten, men jag kan inte låta bli att bli engagerad och även irriterad när jag lyssnar på dem. Jag står helt klart fast vid vad jag tidigare sagt, min röst blir blå!

Emelie har ingen aning om hur toppen hon är och hur bra hon får mig att må! Tonvis av kärlek till henne! <3

Gonatt gott folk, sussa sött!

Kvalitetseftermiddag är vad jag skulle kalla denna torsdagseftermiddag, avkoppling. Eftersom förkylningen fortfarande inte lagt sig blev det ingen träning, utan istället åkte jag hem och gav mig ut på en dryg timmas powerwalk med härligt sound av Samuel Ljungblahd i öronen, den mannen skapar skööööön musik! Lyckopiller är vad den är för mig, det var så jag ville dansa fram där jag gick, och schhhh, bara mellan dig och mig, några små skutt blev det visst på de ensliga små cykelvägarna i skogen. Härligt med musiken är också att låtarna fungerar oavsett om det är första, tredje eller sjuttioåttonde gången man hör dem! Promenaden gjorde mig helt klart gott, jag njöt av frisk luft, motion och sol! Något oroväckande är dock mina knän som gör mer och mer ont, de kändes av alltför väl under promenaden... Jag kör på metoden att inte låtsas om dem!

Okej, here we go again, tankar för dagen. Något jag insett med mig själv, ja, inte igår kanske, men för ett par år sedan, är att jag har väldigt lätt att rodna. Hallå, när blev det så? Jag kan inte minnas att jag hade lätt att rodna som yngre (ni som känner mig väl och alltid känt mig får väl rätta mig om jag har fel). Kan förmågan att få rosa kinder på tre röda sekunder växa fram utan att man haft den hela livet? Bättre vore ju faktiskt om det istället varit tvärtom för mig, att jag lätt rodnade förr men inte gör det längre. Jag är nämligen inte säker på om jag tycker om det, utan stör mig ibland ganska mycket på det. En av de stora anledningarna till att jag stör mig på det är nog att jag inte ens behöver vara generad för att rodna, vilket gör allt ännu värre! Det räcker med att jag är lite stressad, litelite nervös eller kanske tycker något är väldigt roligt, bra, eller trivsamt, och vips, så lyser hela ansiktet och alla TROR att jag är generad fast jag inte är det. Dessutom blir jag alldeles rödflammig på hela halsen, charmigt? Nej, inte direkt. Problemet är att sedan jag kom underfund med att jag rodnar så mycket lättare än jag tror gör jag det nu ännu oftare, för att jag blir stressad över det. Plötsligt kan jag komma på i en ovan nämnd situation, "TÄNK om jag rodnar just nu??", och självklart känner jag då direkt hur kinderna börjar hetta. Det är dessutom inga diskreta rodnader, det där med att rodna sött med små rosa uppfriskande fläckar mitt på kinderna tror jag är något påhitt, vem rodnar så egentligen? Inte jag iaf, jag blir röd i hela ansiktet. Kan man kanske skylla på bra blodcirkulation? Jag har iaf hört att så är fallet om man har lätt att bli röd i ansiktet när man tränar, och i den kategorin passar jag ju verkligen in, ohja, då ser jag ut som att någon hällt en hink röd färg över huvudet på mig, dessutom med en nyans av lila i. Menmen, jag antar att det bara är att lära sig leva med det, eller hur? Jag menar, ju mer jag accepterar det desto bättre! Lite mer rosa i livet skadar väl dessutom inte egentligen eller? Så, puss på rött, och puss på söta läsare!

Juste, en onödig parentes men som säger så mycket om mig: jag bakade kladdkaka igår som är slut nu, högst en fjärdedel åts av någon annan än mig... Jag är nog helt enkelt lite fööööör skicklig på det där med kladdkakebak! :D Gokväll!

Hej gott folk!
Jag är ikväll en stressad tjej som undrar varför allt roligt alltid ska hända samtidigt. Man tror att man har en relativt ledig helg, men plötsligt är den full av så många händelser att man måste avstå från flera. Det är inget jag gillar, och inte får jag då heller tid för det där jag så ofta tänker att jag skulle vilja ha tid för, för det är aldrig inbokat mer än preliminärt, eller kanske endast i mina funderingar, så då får det stå åt sidan för det nya som dyker upp. Egentligen klagar jag ju inte, jag gillar allt som händer, jag tycker bara att lite av det kunde hända på de tomma helgerna. Eller har jag inga tomma helger? Är det något jag bara tror existerar? Mycket möjligt. Det negativa med fulla helger är att de oftast inte bidrar till vila, utan snarare tvärt om. Jag är en trött och sliten tjej, vila någon enstaka gång skulle göra mig gott. Roligheter väger dock upp=ingen vila! Två veckor som sängliggande är nog egentligen skulle behöva, men å andra sidan så behöver jag mina vänner och roligheter också. Jag får helt enkelt se fram emot att om några (eller megamånga) år bli pensionär, Då borde jag ju ha tid!

Idag har jag jobbat med en förkylning som gjorde sig alldeles för tydlig i både kropp och huvud, obehag, smärta och försegning (fint ord). Efter jobbet blev det en spontanpromenad med Dag, det var trevlig, och nu ligger jag tillslut nerpackad i min säng med stora varma skidstrumpor på fötterna, hade hoppats på att de för tillfället skulle tina mina ständigt frusna fötter och minska smärtan som alltid sätter sig i mina kalla kroppsdelar lite, men jag vet inte om jag tycker det verkar fungera... Sova tänker jag i vilket fall göra ändå, och det på momangen, så gonatt alla människor!

Ps. Imorgon ska jag Äntligen till frisören! Puss!

Imorse kramade jag min storebror hejdå. Det var för mig känsloladdat, jag blev gråtig på det där sättet vi tjejer kan bli och var tvungen att anstränga mig för att hålla tårarna på plats. För ungefär en halvtimma sedan lyfte Jonatans plan för att ta honom till Kongo, där han kommer vara kvar i tre månader nu. För mig som är kvar här hemma känns det lite sorgligt, jag kommer sakna honom, men jag är också fylld av spänning, förväntan och glädje för hans skull. Jag unnar honom detta så mycket, samtidigt som jag är sååå avundsjuk på honom! Jag vill också bort, ut och iväg! Tänk så mycket han kommer få vara med om, så mycket han kommer att växa och utvecklas. Tänk så rik han kommer att bli. Jag vet inte om jag har tålamodet att vänta på min egen tur, inte när jag ser hur alla runt omkring mig rör på sig. Det ger mig en känsla av att bli kvävd. Samtidigt försöker jag tänka på att jag faktiskt har ett heltidsjobb och tjänar pengar, det är inte illa det heller. Min tur kommer, även om den just nu känns avlägsen, och då har jag forhoppningsvis råd med den.


Jonatan och jag när vi var små =)

Förövrigt avskyr jag män/gubbar som inte kan se kvinnor i ögonen, så vidrigt! Svaret är ja, vi har bröst! Och ja, vi har ben, vi har rumpa, och alla andra kroppsdelar som hör till en kropp, det är så vi är skapta men det gör oss inte därför till några jäkla objekt. Känslan av att vara liten, utsatt och instängd blir total, och så fruktansvärt obehaglig och vidrig. Se oss i ögonen och bemöt oss som människor, och låt oss behålla vår värdighet. Mattias fick omedvetet många ljudlösa tack under kursen idag varje gång han gav mig uppgifter som innebar att jag var tvungen att lämna rummet. Jag finner mig inte.

Idag har jag varit med och hållit i en kurs för mina gamla lärare, hihi, det var både skumt och roligt! Måste säga att jag tyckte de var rätt söta där de satt och klickade sig fram i WordPress, något förvirrade men jättestolta när de klarade det!
I vilket fall hamnade jag i diskussioner med lärarna, om framtiden, pengar och resor, och kände att det faktiskt var väldigt givande. Jag brukar kunna känna mig ganska stressad över framtid, pengar, lån, hyror etc, och även över det faktum att min äldre bror var så duktig på att spara att när han väl började plugga ett basår klarade han det helt utan att behöva ta lån. Hur ska jag med mina drömmar, mål och planer klara av det??! Det jag kom fram till idag var i vilket fall att just jag kanske inte är menad att klara av det? Vad gör ett lånefritt studieår bland fem andra som kräver lån? Kanske är det bättre att jag använder de pengar jag tjänar och sparar nu när jag jobbar till de resor jag har planerade? Vem säger att de inte kommer lära mig lika mycket som ett år i en skolbänk, och inte minst, ge mig lika mycket erfarenhet och utveckling? Jag Kommer ha skulder i mitt liv, troligtvis höga, flera långa års utbildning kommer jag inte klara av utan att låna hur mycket jag än arbetar, så varför inte lägga de pengar jag faktiskt själv kan bestämma placering av på saker jag drömmer om? Skulle kunna tänka mig att spara lite till boende och liknande också förvisso... Men, det jag menar är, att jag kanske inte behöver bry mig SÅ mycket om det långvariga sparandet, utan först och främst kan se till att jag har så jag kan genomföra det jag vill närmast i tiden? Jag tror det känns bra så för mig. Japp, jag tror det. Ett varmt tack till personer som hjälpt mig längs tänkandets väg! Vi får se om tanken fortsätter kännas lika bra =)
Kram!

Och allt är tillbaka hos mig ikväll.

Jag måste erkänna att jag idag kände mig ganska vuxen när jag gick till jobbet med en matlåda. Jag menar, matlåda! Det är väl ändå vuxenpoäng eller? Jag insåg också att jag numera kan lyckas med vad vi, jag och mina tjejer, under gymnasietiden så många gånger sonderade kring att och hur vi var tvugna att klara av någon gång innan vi tog studenten men tyvärr inte lyckades med, nämligen ta mig in på personalfesterna. Jag räknas tydligen som bjuden, lustigt va?

I vilket fall, nu är det kväll. Som vanligt då det är kväll ligger jag på mage felvänd i min säng eftersom datorn står på ett litet bord vid fotänden av den. Ställningen resulterar tyvärr ganksa ofta i felskrivningar, men jag trivs ändå väldigt bra med denna nya vana. Då och då medan jag ligger här kan det dock hända att jag vänder mig om på rygg, och bara ligger en stund och tittar upp i det av stearinljus vagt upplysta taket och filosoferar och funderar lite. Jag kan kanske inte påstå att tankarna och funderingarna är av det allra djupaste slag jag kan åstadkomma, men jag tycker ändå om att ge dem lite tid ibland. Jag tänkte jag skulle delge er några få av dessa funderingar, tankar och slutsatser, bara för att det känns lite mysigt.

Till att börja med, världen är en vidrig plats ibland.

Sedan då, vad kommer det sig egentligen att solen alltid är framme när jag tvingas vara inne och jobba men ALLTID gömmer sig bakom moln så fort jag får lite ledig tid för att njuta av den? Det är deprimerande, det är bara mitten av augusti och jag börjar ta mig tusan redan blekna bort!

Vad kommer hända med mitt solblekta hår när jag klipper mig om två veckor, kommer alla mina härligt ljusa slingor försvinna och ge plats för hår som solen inte kommit åt? För övrigt kan dagen inte komma nog snart, mitt hår är i ett alldeles bedrövligt behov av en rensning.

Varför bahandlar folk kärlek som om det vore en lek eller ett spel? Jag kan inte förstå det och stör mig på det, skulle kunna ägna ett helt inlägg åt det.

Hur ska allt gå nu när alla man spenderat hela dagarna med under hela gymnasiet förvinner? Och kommer man lyckas att hålla kontakten med alla goa kompisar man haft genom alla år, högstadiet och gymnasiet? Jag kommer sakna alla människor så mycket, och gör redan.

Vad ska jag göra med mitt liv i vår? Söka något kortvarigt jobb eller ge mig ut i världen? Och skulle jag i så fall ha pengar till det?

Hur har det kunnat bli så tragiskt att jag ligger här ensam i min stora säng när jag egentligen inte alls vill vara ensam?

Kommer jag någonsin orka börja plugga igen? Jaaa, men såklart jag kommer, när jag vet exakt vad det är jag vill bli och vilken utbildning jag ska gå!

Varför tampas jag så mycket med mig själv?

Hur skulle det var om mormor, morfar och farfar fortfarande levde, och varför togs de ifrån mig så tidigt?

Vem skulle jag vara om jag tagit andra beslut i mitt liv än jag gjort, valt andra vägar?

Tillslut kommer jag alltid till frågan "varför sover jag inte än?", precis som ikväll. Jag tror bestämt jag tog i lite med funderingar, det får räcka så.

Gonatt gott folk, imorgon väntar jobb och matlåda igen, och då fylls även byggnaden med massa elever, gillar jag det eller kommer det kännas fel? Vi får väl se! =)

Ojdå, glömde jag kanske nämna förut att jag smakat sushi för första gången i mitt liv idag? Det fanns att välja i buffén och Melissa visade mig precis hur jag skulle äta den. Dock sticker jag nog ut bland mängden vad gäller mitt tycke om rätten, den var för mig varken fantastisk eller vidrig. Får nog lov att smaka en annan gång också för att avgöra vad jag egentligen tycker! Annars har jag ju faktiskt redan utökat min kulinariska sida denna sommar, både oliver och ruccola är exempel på vad som lagts på min lista för gott!

Jag har haft en mysig kväll ihop med pappa på Suzukin denna måndagkväll, en rejäl åktur på två timar tog vi oss, och jag insåg att det faktiskt var min första ordentligt riktiga motorcykeltur. Innan vi köpte Suzukin hade jag bara åkt motorcykel två gånger i mitt liv, båda för längesedan och ingen av dem så som de egentligen ska vara. Trots det har jag ändå alltid vetat att en motorcykel ska jag ha, och nog inser jag nu att jag alltid haft rätt. Jag satt där bakom pappa och bara njöt, och sjöng för mig själv in i min susfyllda hjälm. Underbart!

Nu måste jag dock sova, för imorgon väntar jobb och sedan en fika med Sofie som jag saknar! Gonatt världen!

Idag har jag gjort min sista dag som sommarvikarie på Grindstugan. Skönt på ett sätt såklart, men nog kommer jag sakna det också, de söta gamla människorna. Detta innebär i vilket fall att det för min del är slut på trånga stödstrupor, snusiga örngott, sönderplockade blöjor och delvis givna mediciner för den här sommaren. Vi får väl se om jag kommer ha orken att vicka något under helger till hösten, tveksamt...
Ingen tid finns dock över för att sörja det avslutade jobbet, för imorgon gör jag första dagen på höstens jobb på Lärcentrum Karlskoga, även om jag redan jobbat en del där. Nu börjar jag heltid som projektanställd och det känns spännande! Jag får väl försöka se till att uppdatera imorgon om hur det gick, för lite nerver har jag allt, även om det känns bra att jag redan känt mig för lite.

Ikväll har jag åkt motorcykel och det går framåt, även om kopplingen fortfarande krånglar. Har i vilket fall kämpat med att få ordentlig rutin på växlingarna där kopplingen tyvärr är inblandad (har både blåsor och uppskrapat skinn efter att ha kämpat med den) och jag måste säga att nedväxlingarna sitter riktigt bra nu och låter precis som de ska! ;)

Nu ska jag se till att det inte blir för sen sömn för mig, vill ju vara lite alert imorn! Och åååååh, så gärna jag vill ta den där sista minuten resan med Matilda och Emelie i början av september, den skulle sitta alldeles rätt... Men jaja, det är som det är, gonatt på allt folk!

Nu har jag inte uppdaterat här på ett tag, kanske för att det inte hänt så mycket i mitt liv? Det går liksom typ ut på att jobba så... Igår hade jag min enda lediga dag på tolv dagar, känns något tungt att tänka på, och nu har jag ingen ledighet alls på åtta dagar framöver. Helgen är dock det sista jag gör på jobbet här i Degerfors, hel tung helg blir det, men sedan lämnar jag alla goa gamla där nere för den här sommaren, och börjar istället heltid inne i Karlskoga på måndag, det känns spännande! Min lilla lediga tid jag får spenderas mestadels i sängen, vid datorn eller boken, det trivs jag rätt bra med. Promenader slängs också in såklart. I vilket fall så börjar jag helgens jobb om knappt två timmar, tur att helg-ob tillkommer, det är ändå rätt bra som push när man tvingas spendera precis hela helgen där nere. Skiftjobb är inget för min framtid, nej, vardagsjobb med lediga helger är vad jag tänker satsa på.
Nästa helg väntar ju förresten Vulkanmarken, det tycker jag känns rätt mysigt, den tillhör slutet av sommaren och skolstarten, även om det i år inte blir någon sådan för min del utan istället arbetsstart.
Aja, nu ska jag återgå till att ta vara på min dyrbara lediga tid, vi hörs gott folk! Puss och en kram =)

Ps. Jag avskyr vädret. Vart tog sommaren vägen? Så lägligt att lämna oss den period jag började få lite fler lediga timmar...

Idag har jag en sån där vidrig dag då jag bara känner mig ful och fet. Blä. Idag tänker jag bara på träning och bantning, imorgon tänker jag säkerligen bara på glass igen. Idag känns det vidrigt, imorgon kommer det nog kännas okej. Usch. Och fy.

Idag har jag varit på Liseberg med Sören, Emelie och Ellinor hela dagen, det har varit jättemysigt och vi har haft väldigt roligt, skrattat mest hela tiden! Härligt. Imorgon ger Emelie, Ellinor och jag oss ut på vägarna igen, vi försvinner till våra mammors moster och morbror i Kolpelle för en helg, det ska bli jättemysigt! Jag tror det blir toppen. För att jag ska orka köra hela vägen måste jag dock sova nu, klockan är något för mycket. Så, gonatt alla människor, jag hör av mig mer en annan dag!

Ellinor och jag kom fram till igår, efter att ha gjort vårt vanliga besök nere på Kronhallen, att vi är kaxigast på gatan, alltid har varit, och anser oss äga den helt. Fast nej, vi är inte prostituerade, vi är bara väldigt förtjusta i vår egen gata. Ända sen vi var små har vi Alltid placerat oss ute på gatan, mellan våra två hus, och suttit där hur länge som helst och bara pratat. Och Emelie också såklart. Har det kommit bilar har vi blint litat på att de tar sig förbi oss, och bara suttit kvar och vinkat lite förstrött. Respektlöst? Dumt? Nej jag tycker inte det, jag trivs superbra med den vanan och på vår gata tycker jag helt enkelt det är tillåtet. I princip alla som åker där vet ju ändå väldigt väl vilka vi är, då kan de väl stå ut med att runda oss eller?


Sötaste någonsin! Våra ständiga besök på Kronis som hör ljumma sommarkvällar till! Eller var det kalla vinterkvällar? Eller kvällar året runt kanske? ;) PUSSpåElli! <3

Nu orkar jag inte skriva mer för jag har jobbat hela dagen (på allvar, hela, från sju på morgonen till åtta på kvällen med tio minuters rast att göra vad jag ville på) och är såhäääääääär trött, så nu ska jag smita i säng! Gonatt världen!

"Flies with a broken wing, she's ever so graceful, so like an angel,
but I see, tears flow quietly. 

The struggle she's seen this spring, when nothing comes dancing,
paying a handsome fee, and still she smiles at me. 

And I can't take it, no I can't help but wonder... 

Why do we sacrifice the beautiful ones?
How do you break a heart of gold?
Why do we sacrifice our beautiful souls?
Heroes of tales unsung, untold. 

Sweet as an angel sings, she gives though she has none left but the
last one, free, unhesitatingly. 

And I am humbled, I'm a broken mirror, and I can't help but wonder... 

Why do we sacrifice the beautiful ones?
How do you break a heart of gold?
Why do we sacrifice our beautiful souls?
Heroes of tales unsung, untold. 

Why do we sacrifice the beautiful ones?
Why when they walk with love alone?
Why do we sacrifice our beautiful souls?
Just trying to find their way home."

Jahopp, dags för en uppdatering igen eller? Så mycket att säga finns väl egentligen inte, förutom att jag lekt duktig igen och jobbat. Heeeeela dagarna. Två dagar i rad. Tio timmars jobb per dag, 10-14 inne på Lärcentrum i Karlskoga och 15-21 i Degerfors. Surt är det också att solen passat på att titta fram just dessa dagar, när jag verkligen inte haft någon tid att njuta av den, men enligt prognoserna tänker välja att försvinna igen imorgon lagom till att jag får lite ledigt. Jag som vill sola. Jag får väl hålla mig inomhus istället, ägna min tid åt böcker och filmer, för Putte ser det inte heller ut att bli för mig. Jag anser det helt enkelt inte värt de pengarna, med tanke på att det inte är så många band som jag egentligen lyssar på. Dessutom har jag skulder på 7000 kronor till mamma och pappa, bland annat för motorcykeln, och kommer behöva köpa skyddsutrustning för flera tusen. Sen kommer det ju bli körlektioner i framtiden också, osv, osv. Körkort kostar helt enkelt, men oj så värt det det kommer vara!

Nu orkar jag inte skriva mer ikväll, så annat får jag helt enkelt ta en annan dag =) Imorgon blir det jobb 07.00-13.00, bra pass! Natti!