Hur ska jag Inte kunna ångra mig?
Hur skulle det vara möjligt för mig att inte frenetiskt leta efter mitt värde?
Hur skulle jag kunna göra för att inte ifrågasätta, ifrågasätta allt?
Fan, varför ska allt jag jobbar för att bygga upp rasa? Alla tankar skrämmer mig, skrämmer mig rejält. Ångrar jag mig är det värt en hel radda med svordomar. En hel, lång, svällande radda. Och hur skulle jag Inte kunna ångra mig? Ångra allt? Att jag kunde bli så liten. Är jag en sån, som samlar grus? Lagrar ett förråd av småsten i magen? Jag tror det. Hur blev jag sån? Vet jag svaret? Kanske. Men var lägger jag i så fall skulden?
Hur gör jag för att Inte ångra mig? Hur gör jag för att lösa upp rädslan? Skulle det räcka att bara komma till en acceptans? Läget är som det är, gjort är gjort och inget kan ändra på det. Men kan jag leva med det?