Knock, Knock, Knocking

Så kom verkligheten och knackade på dörren igen. "Du tror väl inget Moa? Du inbillar dig väl inget?". Du är inte välkommen här längre, jag vill inte ha mer verklighet i mitt liv. Jag vill inte ha mer bergochdalbana, jag vill bara få stanna på toppen.
Så avslutades dagen, som dittills varit så överlägset bra, med en suddig och farlig biltur.

"Her body tan and wet down at the reservoir
...
Now those memories come back to haunt me
they haunt me like a curse"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0