Idag har varit en sådan dag, åtminstone förmiddagen, då man hade behövt befinna sig konstant nära vatten för att hålla sig någorlunda normal och inte helt förgås av värme och förlora precis all hjärnkapacitet i skallen. Jag befann mig inte vid vatten, så jag har nog inte riktigt fungerat som jag ska... Dagen började dock väldigt bra - promenad, dusch, in till Karlskoga och bruncha med tjejerna! Det var så kul att träffa dem igen, och välbehövligt med en uppdate på allt som hänt i deras liv! STÖÖÖÖÖÖRSTA grattis idag ska dessutom gå till vår Maria Phil som kommit in på Balettakademin i Stockholm, du äger tjejen, och är så värd det! <3
Efter brunchen följde lite ärenden på stan innan jag spurtade hemåt för att skynda ner till jobbet. När jag väl kom ner dit kände jag mig totalt sönderkokt och hade inte minsta lilla lust att jobba i den värmen, det är olidligt på det jobbet! Som tur var kom ovädret ganska snart och förbättrade arbetsförhållandena något. Dock måste jag erkänna att då åskan drog igång ordentligt, och regnet fullkomligt slog i backen, dessutom medföljt av hagel, önskade jag att jag hade varit hemma så jag hade kunnat springa ut på gräsmattan i något tunt sommarplagg och bara njuta, förstå hur dränkt man skulle ha blivit på bara någon ynka sekund! Det hade varit underbart, men man kan väl inte få allt här i världen antar jag! Jag får nöja mig med pengarna jag får för jobbet istället och hoppas på att tillfället kommer igen.

Idag var jag förövrigt under några minuter helt stensäker på att jag skulle få en fortkörningsböter, snacka om rädd och uppgiven jag kände mig! Det var påväg hem från Karlskoga, då jag allstå som vanligt hade lite bråttom. Efter Karlskogas sista rondell, då jag kom ut på vägen mot Degerfors, gasade jag på lite extra i förhoppningen att hinna hem i tid till jobbet, och upptäckte lite försent polisbilen som stod parkerad på en busshållsplats. Min fartmätare visade just då lite högre hastighet än lagligt (dock inte överdrivet förmycket, det vill jag tillägga!), och efter den självklara inbromsningen då jag upptäckt bilen pustade jag lättat ut vid upptäckten att bilen faktiskt var tom. Jag kan säga att jag andades in den pusten igen. Så snart jag åkt förbi bilen såg jag i backspegeln hur två polismän kom fram ur buskaget och gick in i bilen. Resten av hemfärden satt jag bara och väntade på att de skulle dyka upp bakom mig för att vinka in mig och säga "Det där gick visst lite fort du". Jag hade en förvåndande tur, de dök aldrig upp. Men nog höll jag hastigheten väldigt duktigt efter det!