Jag har funderat på en sak... Vad kommer det sig att vi alltid låtsas vara starka när vi inte är det? Vad är det egentligen för fel med att vara svag, varför måste vi försöka dölja det? Varför försöka bygga upp en fasad, en fasad med vilken vi försöker tala om för alla omkring oss hur starka vi är och hur bra vi klarar oss, när det är så uppenbart att fasaden inte är äkta? Vem är det egentligen vi försöker övertyga? Jag tror nog att vi alla gjort det någon gång, jag vet att jag har det, sträckt lite extra på oss, petat upp näsan i vädret och försökt bete oss som att inget kan hota, skrämma eller skada oss, då vi egentligen känt oss minst och räddast i världen. Är det inte egentligen mycket starkare att istället bara visa och stå för att man för tillfället känner sig svag? Jo, det tycker faktiskt jag, jag kan tycka att personen som vågar visa sig svag är segraren, i vissa fall. Jag tycker också personligen att det kan kännas så mycket bättre att bara låta insidan stråla igenom det yttre, låta den lilla, svaga och skadade insidan synas på utsidan, och slippa alla påfrestande spel. Såklart är det dock som så mycket annat, lättare sagt än gjort, och det vet jag själv också. Jag vet i vilket fall att jag just nu är i en period i mitt liv då jag allt som oftast känner mig svag, och det skäms jag faktiskt inte för. De gånger jag får låta svagheten flöda kan jag ana strykan bakom knuten efteråt. Ett värmande knep jag haft idag har varit att bära en skjorta jag fått "ärva" av en av mina käraste vänner och ett halsband jag fick i studentpresent av en av mina absolut bästa lärare, sådana saker gör mig stakare i min svaghet och tyggare i min rädsla.



Häri finns styrka för mig, en helg i Stockholm med Mia, Patric och Thea.