Imorse kramade jag min storebror hejdå. Det var för mig känsloladdat, jag blev gråtig på det där sättet vi tjejer kan bli och var tvungen att anstränga mig för att hålla tårarna på plats. För ungefär en halvtimma sedan lyfte Jonatans plan för att ta honom till Kongo, där han kommer vara kvar i tre månader nu. För mig som är kvar här hemma känns det lite sorgligt, jag kommer sakna honom, men jag är också fylld av spänning, förväntan och glädje för hans skull. Jag unnar honom detta så mycket, samtidigt som jag är sååå avundsjuk på honom! Jag vill också bort, ut och iväg! Tänk så mycket han kommer få vara med om, så mycket han kommer att växa och utvecklas. Tänk så rik han kommer att bli. Jag vet inte om jag har tålamodet att vänta på min egen tur, inte när jag ser hur alla runt omkring mig rör på sig. Det ger mig en känsla av att bli kvävd. Samtidigt försöker jag tänka på att jag faktiskt har ett heltidsjobb och tjänar pengar, det är inte illa det heller. Min tur kommer, även om den just nu känns avlägsen, och då har jag forhoppningsvis råd med den.


Jonatan och jag när vi var små =)

Förövrigt avskyr jag män/gubbar som inte kan se kvinnor i ögonen, så vidrigt! Svaret är ja, vi har bröst! Och ja, vi har ben, vi har rumpa, och alla andra kroppsdelar som hör till en kropp, det är så vi är skapta men det gör oss inte därför till några jäkla objekt. Känslan av att vara liten, utsatt och instängd blir total, och så fruktansvärt obehaglig och vidrig. Se oss i ögonen och bemöt oss som människor, och låt oss behålla vår värdighet. Mattias fick omedvetet många ljudlösa tack under kursen idag varje gång han gav mig uppgifter som innebar att jag var tvungen att lämna rummet. Jag finner mig inte.