Moa, c'est moi

Mina vänner! Det har blivit dags för mig att informera er om en bloggflytt! Jag överger blogg.se och förflyttar mig istället till WordPress, tror jag kommer trivas bättre där, vi får väl se.
Adressen till min nya blogg: moacestmoi.wordpress.com

Bloggen här på blogg.se kommer att ligga kvar, även om alla inlägg förflyttats till nya bloggen. Tyvärr har bloggen här tvingats förfalla något i och med förflyttningen av inlägg, och tyvärr har de gamla inläggen på den nya bloggen en del brister, men det får vi helt enkelt leva med, de får komplettera varandra!

Tror det var allt jag hade att säga för nu, så hoppas ni trivs på nya bloggen! Puss!

Kvalitet, kvalitet, kvalitet, kvalitetsfredag, kvalitetslördag, kvalitetssöndag, kvalitetsMia, kvalitetsPatric, kvalitetsThea!
Min helg höll HÖÖÖÖG klass, mina vänner!
Dagarna har innehållit skratt, gosande, god mat, underbart sällskap, strosande på stan, caféjakt genom Gamla Stan, skivshopping, möten, lek, gott prat, filmmys och mycketmycket mer! Det är fantastiskt hur gott jag mår när jag är hos Mia och Patric och lilla Thea.
Jag slänger in några bilder på min Sockertopp!


När jag kom hem med bussen igår valde jag att följa helgen spår och spendera lite kvalitetstid med familjen. Vi tittade på film, "Walk the Line". Jag måste säga att jag tyckte väldigt mycket om den, den fängslade mig av någon anledning. Sen skadade det ju såklart inte att den innehöll mycket bra musik! Eftersom jag inte visste mycket om Johnny Cashs liv var det väldigt intressant, och jag blev stormförtjust när han mot slutet med Junes hjälp lyckades vända sitt liv tillrätta igen, det var för mig oväntat (och nej, jag är inte alltid så kunnig).

Idag har jag jobbat och tränat, jag älskar danspassen på måndagar! Jag tror att CC Dansen (Core Cardio Dance) är väldigt bra för min rygg, och jag har en teori om att den är bra för en kvinnas kvinnlighet, hihi!
Nu ska jag ta vara på min tid, så hej för nu!

Och juste! Förändringar är nu vääääldigt nära!

Nu mina kära vänner, tänkte jag att jag såhär efter drygt en månads heltidsanställning med 8-17 jobb, skulle köra en liten arbete vs. skola, fördelar och nackdelar, vilket är egentligen att föredra?

Vi kör på en liten kategorisering!

• Först, arbetsbörda. Den kampen måste jag nog säga att jobbet vinner. Skolan, som jag upplevde den, ställer sjukt höga krav på prestation, ger en ständig oro, hur ska jag hinna med allt, hur ska jag lyckas? Det var sjukt mycket att göra jämt och man fick inte lämna det efter sig när man slutade för dagen utan var tvungen att ta med allt arbete hem, ett STORT minus. Visst kan det vara mycket att göra på jobbet också och allt är inte alltid det roligaste, men man står helt klart ut! Dessutom blir kvällarna fria från arbete när man väl slutat.
• Nästa, tider. Ja, här vinner nog faktiskt skolan. Lite mer varierade tider, inte alltid lika långa dagar, sällan man gick ända till fem. Dessutom underbara sovmorgnar någon gång i veckan! Periodvis riktigt soft schema, japp, här vinner skolan, och då hade jag ändå ett pisskasst schema.
• Socialt umgänge. Jag trivs jättebra på mitt jobb, det vill jag klargöra, jag trivs med kollegorna och har roligt om dagarna, men nog saknar jag kompisarna... Saknar umgänget med folk i min egen ålder, det behövs det också ibland, även om variation förnöjer. Att alltid har kompisarna nära till hands när man vill skvallra eller skratta är ett STORT plus till skolan, som även tar hem den här kampen. Dock har ju somliga de jämnåriga kompisarna på arbetsplatsen också, och då är det ju skillnad.
• Mat. Ja, mat ska räknas in, den är en viktig del av mitt liv, men denna är en liten kluring. Jag inser nu vilken lyx det var att få äta gratis på skolan varje dag, även om summan jag nu får betala för att få äta där inte är så hög så var det självklart billigare när det var gratis. Å andra sidan är det ju faktiskt väldigt mycket vuxenpoäng att ha med sig matlåda till jobbet, eller ha lunchkupong till skolans matsal. Dessutom är det roligt att äta där utan att vara elev, haha, de stackarna pluggar fortfarande! Oavgjord match.
• Så sista (som jag kan komma på just nu) och kanske avgörande faktorn, inkomst. Ja, att ha gått från fjuttiga 1050 kronor i månaden (plus små slantar man lyckades dra in här och var tack var extrajobb) till nästan 20'000 kronor i månaden (dock före skatt) känns ju helt okej. Nej, mer än okej! Det känns fantastiskt bra, att kunna spara massa pengar varje månad till saker jag vill göra i livet, och samtidigt ha pengar att röra mig med, jooooodå, här vinner arbetslivet överlägset!

Okej, så efter min lilla redogörelse är det alltså oavgjort. Fast nej, för efter tolv år begravd av skolarbete i skolbänken väger faktiskt de fördelar som finns med arbetslivet tyngre än de positiva bitarna med skolan.
Alltså, min slutsats, jag föredrar arbetslivet! Åtminstone i dagens läge =)


Jag och jobbet!

Imorgon tar jag bussen till Stockholm och kusin Mia med familj! Det blir bra det. Puss och gonatt människor!

Igår var det 75 dagar kvar till Kina fick jag höra från Emma, och i förrgår var det fyra månader kvar till Gambia, låter som att detta kan bli rätt bra va? Jag har den sjuka lyckan att få åka tillbaka till Gambia, med jobbet den här gången, oj vad jag är glad för det! Jag längtar av hela mitt hjärta. Haha, och Kina lär helt klart bli ett äventyr, kan det bli annat om man åker med A-C? Jag och Christine började för övrigt kika på visumansökan till Kina idag på vår mysiga lunch, puss på min Christine! Förutom Kina och Gambia pratas det om en körresa till Cypern i vår, jag tackar inte nej, och sen har ju jag, Matilda och Emelie våra planer på en månads tågluff genom Europa i vår, och förhoppningsvis Equador till hösten. Asien hösten därefter? Genomförs mina planer är tiden av trampande just nu helt klart värd det.

Gambia<3

Idag har jag jobbat och sjungit kör. Bestämde med Sören att jag kommer vara med varannan Cantusövning, jag är för trött. Ungdomskören däremot kör jag fullt ut på, och åååh, vi sjunger så fina sånger nu. Sörens arr av "Vilken underbar värld" är helt fantastiskt vackert (så grym han är!!), och idag kikade vi även på en jättefin version av "May the road rise to meet you". Mmmmmm, det kommer bli så fint! Jag gillar att sjunga med ungdomskören, vi får det att låta bra, och att sjunga alt med Emma är roligt, vi passar bra ihop där!

Jag skickar med en liten lista på tre av de låtar som gäller för mig just nu. Ni lär väl själva märka stämningen i dem. I vilket fall tycker jag de är bra!

Jag har ett beroende på jobbet - Bonaqua. BONAQUA! Jag känner mig nästan genomhemsk, Bonaqua som tillhör Cocacola Company, Cocacola Company som jag egentligen verkligen inte vill stödja, med tanke på hur de placerar sina fabriker i u-länder där de använder så mycket av vattnet i området att folket som bor där inte får tillräckligt med dricksvatten. Men det är sant, jag har blivit beroende av Bonaqua, i alla fall nästan.
Framåt eftermiddagarna sådär på jobbet blir jag lätt ganska seg av att ha suttit mycket vid datorn, och behöver lite ny energi, varpå jag tar mig en bensträckare upp till Café Bregårn och köper mig en Bonaqua. Favoriten är gröna flaskan med orange kort, Bonaqua Emotion, med smak av persika och aloe vera. Mums! Jag inbillar mig att vattnet på flaska ger mig mycket mer energi än vanligt vatten skulle göra, och det är dessutom godare. Jag har svårt att dricka vanligt vatten om jag inte är törstig. Säkerligen tre gånger i veckan gör jag dessa utflykter, minst, och jag inser i mitt förträngda att detta inte är så snällt mot plånboken. Dock försöker jag lura mig själv att det inte är så dyrt genom att alltid betala med tjugor, vilket ger mig en tia tillbaka, och jag lägger alltid undan tior. Alltså får jag för varje Bonaqua jag köper en tia att lägga undan och spara, och är lika barnsligt lycklig varje gång jag låter en tia falla ner i samlarröret. Dessutom sparar jag flaskorna för pant och försöker på så sätt inbilla mig att jag får tillbaka nästan alla pengar när jag pantar. Hur håller den beräkningen?

Och ja, ni ser ju själva i vilket fantastiskt skick jag är dessa eftermiddagar.

Idag lyckades jag dock motstå frestelsen att köpa mig en flaska, duktigt! Förutom jobb har jag idag sett till att ta en dag för mig, slapp med gosiga filten omkring mig, nerkrupen i sängen med en film i dvdn. Jag tror jag mådde bra av det. Filmen var 500 days of Summer, jag har svårt att få klart för mig vad jag tyckte om den, även om den absolut inte var dålig, så jag nöjer mig med att säga att jag tycker det var mycket mysig musik i den. Nu har jag tänkt ta en tidig kväll så jag kanske orkar ta mig upp imorgon! Godnatt alla människor.

Min helg har innehållit ett antal förstagången-händelser, så här följer!

Till att börja med, lördagen och Marieberg, det var första gången jag gjorde av med nästan 4000 svenska kronor på shopping på en dag. Illa, fast också ganska nödvändigt. En stor del av summan gick till inredningsgrejer till rummet vilket jag faktiskt behövde, och en annan stor del av summan gick till tjocktröjor, vilket jag verkligen behövde, nu kanske jag slipper frysa vareviga dag! Är i vilket fall nöjd med mina inköp, mamma och jag fyllde bilen totalt med nya ägodelar.
Nästa förstagången-upplevelse var ganska komisk av sina anledningar, men lite skrämmande just då. Ett dött bilbatteri var det, duktigt gjort att tömma det, tacktack! Jag fick lov att ringa pappa mitt i natten, och med hjälp av hans anvisningar få igång bilen igen, tack pappi! Som tur var hade jag en stark Dag med mig som kunde butta på bilen under återupplivandet av den, tacki! Lite spänning i vardagen är väl alltid bra antar jag, och det var ju lärorikt i alla fall, nu vet jag hur jag rullstartar en bil!
Sista förstagången-händelsen är väl ganska  uppenbar, valet. Stolt förstagångsväljare var jag då jag gick iväg, kände mig nog lite vuxen och viktig! Jag tyker man ska ta chansen att få göra sin röst hörd, använda den rätt man har att få vara med och bestämma över landet, så det kändes bra. Just nu sitter jag dock och tittar på valvakan, det känns mindre bra. Postivt är att Alliansen leder men skrämmande är hur stor procent SD skrammlat ihop hittills, hoppas med hjärta och själ att siffrorna vänder, vad tänker folk med i Sverige?! Vi får väl se hur länge jag sitter kvar uppe och tittar, vore ju skönt att få besked redan ikväll.

Innan jag säger godnatt erbjuder jag er en lite pre-peak på några av helgens inköp!

Supermysig tröja från JC

Tunika från Gina, skjorta från Cubus och fläckade leggings från JC.

Den oväntade, leopardskjortan! Även den från JC. Glansiga leggings från Vila.

Universums gosigaste filt, köpt på Chilli för 200 kr. Den kommer bli mitt nya hem!

Och en söt och mysig liten nallebjörn med snuttefilt till min sockertopp Thea som jag får träffa nästa helg! (Schhhhh!)

 

Nu så tillslut, tack och gonatt!

 

 

 

Saknad i all dess bemärkelse.

Just nu sitter jag hemma på min säng med en filt virad omkring mig, alldeles mosig efter att ha sovit i nästan två timmar. Jag drömde konstigt om någon så kallad dimmyra, den lös gult i mörker men var matt rosa för övrig. Ett påhitt i min drömvärld? Tror så va. Äcklig var den iaf och jag försökte något förskräkt bli av med den...

Det snaraste jag tänkt göra nu är att gå ner och göra mamma sällskap när hon äter, och efter det får jag lov att ta mig i kragen och ordna med lite ärenden. Vad kvällen består av är osäkert, jag hoppas på Magnolia-kväll hos grannen, men ger han sig iväg på bio blir jag nog kvar hemma, Moa-kväll? Vi får se helt enkelt. Imorgon ser ut att bli en relativt tidig morgon för då ger mamma och jag oss iväg in till Marieberg, mamma-dotter-shopping, mysigt!

Ha en trevlig helg!

Till att börja med vill jag reda ut några småsaker jag fått kommentarer om (inte här, utan på annat håll) angående mitt senaste inlägg. Att jag böjer ner blicken, och hela huvudet, mot golvet efter att jag hälsat på någon har inte alls att göra med att jag inte vill prata med den personen. Situationerna jag pratar om är situationer då ett samtal inte är aktuellt, och det är inte alls på ett sådant sätt jag böjer ner blicken. Vid dessa tillfällen kan jag har sökt ögonkontakt med personen för att jag velat hälsa, jag ler stort, hälsar glatt, och då huvudet försvinner ner i marken sitter leendet fortfarande kvar, äkta såklart. Sättet jag böjer ner huvudet och blicken på är snarare blygt, generat, underlägset. Dock kanske detta är något som nästan alla gör? Jag kanske inte är ensam om det?

Jaja, i vilket fall. Min eftermiddag har hetat Emelie och varit supermysig. Vi hade planerat att gå och palla plommon från spökhuset, den här gången efter mörkrets fall för att slippa den harklande grannen. Efter att ha suttit länge och väl vid mitt köksbord, i mitt fall ätit tre bitar varm smörgåstårta, och pratat om liv och död och allt där emellan ihop med min familj, och efter att ha konstaterat att vi skulle tycka om att se både idol och debatt på TV, beslöt vi dock att strunta i vår pallarpromenad och mysa vidare istället. Jag och mina föräldrar frambringade nog några skratt hos vår gäst med all vår inlevelse i debatten, men jag kan inte låta bli att bli engagerad och även irriterad när jag lyssnar på dem. Jag står helt klart fast vid vad jag tidigare sagt, min röst blir blå!

Emelie har ingen aning om hur toppen hon är och hur bra hon får mig att må! Tonvis av kärlek till henne! <3

Gonatt gott folk, sussa sött!

Ännu en gång, ett inlägg med upptäckter om mig själv och mina små egenheter. Vad kommer det sig, att jag nästan alltid när jag hälsar på någon (sålänge det inte är någon jag känner Väldigt väl), strax efter hejandet böjer ner blicken mot marken/golvet som om jag vore blyg och generad efter att ha hälsat? Varför gör jag så? Är jag blyg, eller spelar jag? Eller är det bara något jag gör omedvetet? Jag gissar på förslag tre, men ska fundera vidare på det. Vilken lustig egenhet, jag blev förvånad när jag kom underfund med den. Så, nu känner ni mig ännu lite bättre!

Idag har jag jobbat 08.00-18.00 och därefter begett mig direkt till kören som avslutades 20.30, jag var trött och extreeeemt hungrig när jag kom hem! Mums för mat.

Kusin Johanna lämnade idag Sverige för att åka till Brasilien där hon ska jobba på ett dagis i tre månader, jag är såååååå avundsjuk, men hoppas verkligen hon får det toppen! Emelie och Matilda har fått ledigt för att dra till Tunisien i början av oktober men själv hade jag det svårare att komma loss från jobbet, en än gång, jag är såååååå avundsjuk, men hoppas ändå de får det toppen, och tänker lite på mig när de solar och gottar sig!

Puss och gonatt gott folk!

Som sagt, en helg hos kusinerna. Helgerna hos kusinerna tycks Alltid bli lika bra, det är fantastiskt hur bra jag mår där och nästan pinsamt hur hemma jag känner mig. Hela Sonstorp känns faktiskt som ett andra hem, jag tycker mig ha växt upp där, även om jag ju växt upp här, i lilla Degerfors. Allt där "hemma" ligger mig helt enkelt väldigt varmt om hjärtat, och jag njuter av att vara där. Att jag dessutom har universums skönaste kusiner gör ju inte direkt saken sämre! <3
Det är som alltid där, vi lagar mat, skrattar, fånar oss, äter sena supergoda nattmackor, ser film långt in på natten, somliga somnar vi till, vi tar nattpromenader och vi pratar och skrattar mycket. Underbart!


Gottgott att äta och lääääskande dryck som jag bara dricker hos kusinerna, dögod!
Stressig måltid som slängdes ner i magarna, sedan blidde det äventyr!


Kusiner påväg över gärdet, destination Falla, blev en mysig fikastund med Öjje, Madde och lilla söta Milo!

Imorse skulle dock mina hurtiga kusiner upp dööööötidigt för att sporta hela dagen, så jag sov kvar ensam och pallrade mig tillslut upp för att äta frukost med Maria och Lars och sedan ta bilen hem igen, där konsert väntade! Köruppsättning av Järnklockan var det som gällde, nostalgiskt! Bäst av allt var att träffa Monica Forsberg igen, vilken underbar människa hon är! Hon har en sådan värme att hon kan få mig att gråta där hon kommer mig sina uppskattande kramar! Jag tror hon är en sådan person som lyckas få alla och envar att känna sig sedda och speciella. Amanda och jag blev dessutom tillfrågade att vara med i Järnklockan igen när den körs på Musikpalatset, och då inte bara i kören. Roligt, jag kommer få bära min krinolin som beundrarinna igen!

Nu ropar duschen på mig så något mer om mig får ni inte veta ikväll! Eller jo, jag var i kyrkan i helgen, det var en kväll för mig och Gud. Jag mår bra i kyrkan, känner frid i själen. Jag önskar att alla fick känna den trygghet jag känner.
Godnatt gott folk, Gud välsigne er!

Kvalitetseftermiddag är vad jag skulle kalla denna torsdagseftermiddag, avkoppling. Eftersom förkylningen fortfarande inte lagt sig blev det ingen träning, utan istället åkte jag hem och gav mig ut på en dryg timmas powerwalk med härligt sound av Samuel Ljungblahd i öronen, den mannen skapar skööööön musik! Lyckopiller är vad den är för mig, det var så jag ville dansa fram där jag gick, och schhhh, bara mellan dig och mig, några små skutt blev det visst på de ensliga små cykelvägarna i skogen. Härligt med musiken är också att låtarna fungerar oavsett om det är första, tredje eller sjuttioåttonde gången man hör dem! Promenaden gjorde mig helt klart gott, jag njöt av frisk luft, motion och sol! Något oroväckande är dock mina knän som gör mer och mer ont, de kändes av alltför väl under promenaden... Jag kör på metoden att inte låtsas om dem!

Okej, here we go again, tankar för dagen. Något jag insett med mig själv, ja, inte igår kanske, men för ett par år sedan, är att jag har väldigt lätt att rodna. Hallå, när blev det så? Jag kan inte minnas att jag hade lätt att rodna som yngre (ni som känner mig väl och alltid känt mig får väl rätta mig om jag har fel). Kan förmågan att få rosa kinder på tre röda sekunder växa fram utan att man haft den hela livet? Bättre vore ju faktiskt om det istället varit tvärtom för mig, att jag lätt rodnade förr men inte gör det längre. Jag är nämligen inte säker på om jag tycker om det, utan stör mig ibland ganska mycket på det. En av de stora anledningarna till att jag stör mig på det är nog att jag inte ens behöver vara generad för att rodna, vilket gör allt ännu värre! Det räcker med att jag är lite stressad, litelite nervös eller kanske tycker något är väldigt roligt, bra, eller trivsamt, och vips, så lyser hela ansiktet och alla TROR att jag är generad fast jag inte är det. Dessutom blir jag alldeles rödflammig på hela halsen, charmigt? Nej, inte direkt. Problemet är att sedan jag kom underfund med att jag rodnar så mycket lättare än jag tror gör jag det nu ännu oftare, för att jag blir stressad över det. Plötsligt kan jag komma på i en ovan nämnd situation, "TÄNK om jag rodnar just nu??", och självklart känner jag då direkt hur kinderna börjar hetta. Det är dessutom inga diskreta rodnader, det där med att rodna sött med små rosa uppfriskande fläckar mitt på kinderna tror jag är något påhitt, vem rodnar så egentligen? Inte jag iaf, jag blir röd i hela ansiktet. Kan man kanske skylla på bra blodcirkulation? Jag har iaf hört att så är fallet om man har lätt att bli röd i ansiktet när man tränar, och i den kategorin passar jag ju verkligen in, ohja, då ser jag ut som att någon hällt en hink röd färg över huvudet på mig, dessutom med en nyans av lila i. Menmen, jag antar att det bara är att lära sig leva med det, eller hur? Jag menar, ju mer jag accepterar det desto bättre! Lite mer rosa i livet skadar väl dessutom inte egentligen eller? Så, puss på rött, och puss på söta läsare!

Juste, en onödig parentes men som säger så mycket om mig: jag bakade kladdkaka igår som är slut nu, högst en fjärdedel åts av någon annan än mig... Jag är nog helt enkelt lite fööööör skicklig på det där med kladdkakebak! :D Gokväll!

Som sagt, en full helg var det och jag har inte haft tid att uppdatera! I fredags när jobbdagen var över for jag direkt hem till Jorunn för myskväll, vi bakade pizza och kollade filmer, det var gott! The Notebook och Aparecidos var filmerna vi såg, första måste jag ju säga var min favorit av dem, dels för att jag redan älskar den av flera anledningar och dels för att jag inte är superförtjust i skräck. Jag och Elli sov iaf över hos vår goa Jorunn, och framåt ett-tiden på lördagen drog jag sedan vidare till Emelie där hon och Matilda väntade på mig, och det var med dem resten av helgen spenderades, lika roligt som alltid! Lördagens höjdpunkt kan ha varit förstaparkettsbänken med barbie-show och slagslmål! Söndagens höjdpunkt har nog varit frukosten, mums! Eftersom vi vaknade strax efter halv två och inte hade någon frukost hemma blev den ganska/väldigt sen, vi pallrade oss iväg till ICA-Maxi och köpte färskt bröd, marmelad, yoghurt och jucie, plus annat gott, sedan åt vi så mycket vi kunde tränga ner i våra magar! Minns inte senast jag åt så god frukost, och minns inte senast jag åt så mycket till frukost, men jag trivs! Efter att Matilda skjutsats till tågstationen tog Emelie och jag en lång promenad, helmys, och vi passade på att palla plommon från spökhuset, om några dagar är de perfekta. Dock får pallningen ske om kvällen nästa gång, när granngubben inte kan se oss och försöka skrämma bort oss! Jag tackar och bockar i vilket fall för helgen med det fantastiska sällskapet!

Förkylningen har för övrig fortsatt göra sig påmind, inte minst genom att ta ifrån mig min röst. Bådar inte särskilt gott inför arbetsveckan som består av mycket tid framför videokameran...

Jaja, nu är det sovdags! Puss o kram från the boxing girl!

Hej gott folk!
Jag är ikväll en stressad tjej som undrar varför allt roligt alltid ska hända samtidigt. Man tror att man har en relativt ledig helg, men plötsligt är den full av så många händelser att man måste avstå från flera. Det är inget jag gillar, och inte får jag då heller tid för det där jag så ofta tänker att jag skulle vilja ha tid för, för det är aldrig inbokat mer än preliminärt, eller kanske endast i mina funderingar, så då får det stå åt sidan för det nya som dyker upp. Egentligen klagar jag ju inte, jag gillar allt som händer, jag tycker bara att lite av det kunde hända på de tomma helgerna. Eller har jag inga tomma helger? Är det något jag bara tror existerar? Mycket möjligt. Det negativa med fulla helger är att de oftast inte bidrar till vila, utan snarare tvärt om. Jag är en trött och sliten tjej, vila någon enstaka gång skulle göra mig gott. Roligheter väger dock upp=ingen vila! Två veckor som sängliggande är nog egentligen skulle behöva, men å andra sidan så behöver jag mina vänner och roligheter också. Jag får helt enkelt se fram emot att om några (eller megamånga) år bli pensionär, Då borde jag ju ha tid!

Idag har jag jobbat med en förkylning som gjorde sig alldeles för tydlig i både kropp och huvud, obehag, smärta och försegning (fint ord). Efter jobbet blev det en spontanpromenad med Dag, det var trevlig, och nu ligger jag tillslut nerpackad i min säng med stora varma skidstrumpor på fötterna, hade hoppats på att de för tillfället skulle tina mina ständigt frusna fötter och minska smärtan som alltid sätter sig i mina kalla kroppsdelar lite, men jag vet inte om jag tycker det verkar fungera... Sova tänker jag i vilket fall göra ändå, och det på momangen, så gonatt alla människor!

Ps. Imorgon ska jag Äntligen till frisören! Puss!